Våra sexton år på Ransvik
2004 köpte vi caféet på Ransvik av Naturvårdsverket. Vi
är Ellen och Anders Kjellner.
Vi döpte caféet till Ellens Café i Ransvik. Våra egna
kunskaper i branschen var begränsade, Ellen hade jobbat i olika
livsmedelsaffärer men Anders profession var skogsplantor, långt från mat och
våfflor. Anders jobbade då i Dalarna och Ellen i Danmark. Det var således
synnerligen opraktiskt att ”bli med café” men efter att ha sett platsen och
förälskat oss i den var det oemotståndligt att överta caféet, när vi väl
fick chansen.
Den första dagen vi hade öppet, långfredagen 2004, blev
kaotisk, massor med gäster och många, men helt oerfarna medarbetare. Flera
gäster fick vänta länge, mycket länge, på sina våfflor. Men de hade änglars
tålamod och dagen gick med glada tillrop. Vi fick en fin
inflyttningspresent, en rälsspik som gjorts om till kapsylöppnare, denna har
öppnat alla flaskor i 16 år utan att slitas ut. Det var kvalité på järnvägen
förr i tiden.
Cafébyggnaden led av gravt eftersatt underhåll, vi var
rädda att en del skulle rasa ned mot havet. Många av de första vintrarna
gick därför åt att restaurera och bygga om.
Fram till 2009 jobbade vi parallellt med lönearbete.
Alla semestrar användes till arbete på Ransvik, liksom helgerna på vår och
höst. Lediga dagar på vintern till att köra rivningsvirke till återvinningen
och byggnadsmaterial tillbaka till Ransvik. Så, det var tufft, men roligt.
De första njutningarna med Ransvik bestod i att känna,
beundra och begrunda naturens skönhet där. För den är verkligen unik.
Bortsett från de medelhavslika vyerna är vegetationen och faunan anslående.
Längs almar, levande och döda, klänger murgröna ett tiotal meter upp i
luften. Fåglar sjunger oavbrutet, vi hade ett år näktergal häckande i
buskagen. Bålgetingar far runt som, ja just det, bålgetingar. Höstkvällarna
svischar fladdermössen runt öronen. Sälar och tumlare gör sina besök, liksom
hjortar och rävar. Havet varierar med vädret. Ibland ryter det våldsamt och
kastar sina vågor i försök att krossa de 800 miljoner år gamla klipporna.
Men ibland ligger det lugnt och marelden väntar på att vi i adamsdräkt skall
ta nattdoppet efter en tuff arbetskväll.
Den andra njutningen är nog vetskapen om platsens
historiska betydelse. Att Ransvik är den första plats i Europa där män och
kvinnor, i stor skala, badade gemensamt har gett platsen både dåligt rykte
och kultstatus. 3000 glasplåtar på Höganäs museum utgör ovedersägliga bevis
för att det frivola badet verkligen förekom. Ransviks historia är inte
våldsam eller blodig som slagfälten i världskrigen. Den är glad, den är
uppsluppen, den är frivol och rebellisk. Många är de historier som beskriver
trots mot tidens pryda seder. Idag roar de oss, men på den tiden förfasades
det stora flertalet av de bigotta makthavarna och, för den del,
journalisterna.
Sen kom det verkligt stora med att bedriva café på
denna vackra plats. Mötena med gäster. Under lågsäsongen, eller under
regniga sommardagar fick vi ibland möjlighet att samtala. Att berätta om
badhistorien för roade gäster. Men också samtal om personliga upplevelser,
glada och svåra. Vi fick många, många nya vänner som vi fortfarande har
kvar.